Kategorier
Nocturum NY

Den ryggradslöse nykteristen

I måndags publicerade tidskriften Accent en artikel om synen på nykterister och nykterhet. I artikeln för frilansjournalisten Martin Kreuger bland annat ett resonemang om att dagens nykterhet är ett mycket mer individualiserat fenomen än det var förr i tiden. Kreuger menar att den skötsamme medborgaren som gjorde avkall av ideologiska skäl var det självklara motivet för stora delar av 1900-talets nykterhet. Det var den anledningen som antogs när man hörde att någon valde att inte dricka. Idag antar gemene människa snarare att nykterhet handlar om individuella skäl: ett tidigare missbruk, att man inte gillar berusningskänslan eller att man helt enkelt inte tycker om smaken.

Det går naturligtvis att dividera i evigheter om varför folk var nykterister då och varför de är det nu. Är det individuella skäl eller är det ideologiska skäl? Troligtvis var och är det en kombination av båda. Få skulle nog göra avkall på alkohol om de faktiskt uppskattade berusning och alkoholkultur, och få skulle inte heller övertygat upprätthålla sin nykterhet om de inte såg att alkoholen skapade problem i samhället. För de flesta bärs nykterheten nog upp av en kombination av båda, men hur den exakta balansen mellan dessa två motiv ser ut är svårt att utröna och har säkert skiftat med tiden. (Det hela påminner en del om intern och extern nykterhet, vilket Tankesmedjan Nocturum skrivit om tidigare.)

Mellan raderna kan man utläsa en viss beundran för den tidigare nykterhetsrörelsen hos Kreuger, som målar upp bilden av den självuppoffrande samhällsomvälvaren, samtidigt som man också kan ana ett visst förakt eller besvikelse att dagens nykterister inte är lika antagonistiska och revolutionära. Hos många av dagens nykterhetskämpar är detta inte något ovanligt. Man tittar drömmande mot det förgångna, fylld med skäggiga folkbildningshelgon och inspirerande suffragettkvinnor som levde och dog för kampen.

Dagens nykterhetsrörelse kan kännas både mjäkig och kanske till och med ryggradslös i jämförelse med sekelskiftets förbudshetsande appellrörelse. Man kan dock ifrågasätta hur mycket av detta narrativ som faktiskt stämmer. Innan kvinnor började dricka samt att öl- och framförallt vinkulturen introducerades i Sverige var skillnaden mellan en alkoholkonsument och en nykterist mycket mer skarp än den är idag. Spritkulturen och berusningsdrickande var norm. Även om det var en förenkling redan då så var det enkelt att se att en människa som drack var en opålitlig suput och en människa som inte drack var redlig. Som Anna Carlstedt belyste i den tidigare nämnda artikeln var flera av den tidiga nykterhetsrörelsens förespråkare det som vi idag skulle kalla periodare. De skiftade mellan redlöst missbruk och nykterhetsagitation. Precis som deras liv kunde delas in i knivskarpa kontraster kunde också den tidens alkoholkultur delas in mellan nykterister och alkoholkonsumenter.

I en sådan kontext är det lätt att vara omvälvande och radikal eftersom det på många sätt saknades gråzoner. Det fanns rätt och det fanns fel. Som nykterist stod du för det rätta, det anständiga, det rekorderliga, den goda framtiden. Även om det på den tiden såklart också fanns så kallade måttlighetskonsumenter var alkoholkulturen, och gemene människans syn på denna, helt annorlunda. De flesta människor accepterar idag alkoholkonsumtion. De flesta dricker måttligt (om än inte utan problematik) och det finns en utbredd norm för att alkoholkonsumtion i de flesta situationer kan och ska ske i en sådan mängd att det inte leder till någon nämnvärd berusning.

När omvärlden ser ut så blir det svårt att framhäva nykterheten som det samhällsomvälvande. För hundra år sedan var det ganska självklart att du kunde hitta byns skötsamma och plikttrogna människor i nykterhetslogen, eftersom skiljelinjen mellan anständigt och oanständigt med enkelhet ofta kunde dras vid individens relation till alkohol. En av de primära, om inte den främsta, indikatorerna på en individs anständighet var ofta just relationen till alkohol. Idag, när måttlighetsnormen är mycket tydligare utbredd, är det ganska svårt att hävda att nykterheten är en god indikator på skötsamhet. Till exempel behöver en person inte vara nykterist idag för att bli benämnd som en bra förebild (även om en så kallad ”överkonsumtion” fortfarande troligtvis skulle diskvalificera personen).

Nykterheten är inte längre vattenbrytaren för det anständiga. Vad betyder det för nykterhetsrörelsen? Betyder det att en nykterist inte längre är en ideologisk samhällsförbättrare? Nej, troligtvis inte. Många kommer troligtvis fortsätta koppla sin nykterhet till ett större sammanhang och samhällsengagemang. Men monopolet på att vara de som står främst på barrikaderna för det anständiga och det goda finns inte längre, och det kommer göra att andra kommer se på nykterister och nykterhetsrörelsen som mindre relevanta för samhällsutvecklingen.

Som nykterist och nykterhetsrörelse kan man antingen försöka motverka det och vägra acceptera att man hamnat i en andrahandsroll när det kommer till att styra och leda samhällsutvecklingen. Man blickar bakåt åt en tid då man hade en annan roll och försöker, med historien som vägledare, hitta tillbaka dit. Man kan också välja att se att nykterhetsrörelsen har en annan roll och funktion att spela idag – som livsstilsrörelse snarare än som samhällsomvälvande rörelse. Likt väckelserörelsen har gått från att vara en samhällsomvälvande kraft, då statskyrkor föll och religionsfrihet infördes, till att idag vara en rörelse som finns till främst för att frälsa de individer som vilja frälsas, kan nykterhetsrörelsen bli en kraft som påverkar de många individerna i sitt livsstilsval snarare än att bära bördan för hela samhällets utformning på sina axlar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *