Kategori Nocturum NY

Detta är den andra delen i den femdelade följetongen ”Den förtryckande alkoholnormen”, som utgörs av lätt redigerade utdrag ur skriften med samma namn. Det är möjligt att läsa varje inlägg för sig, men det rekommenderas att du först läser inlägg ett innan du läser detta. Skriften ”Den förtryckande alkoholnormen” är producerad av Tankesmedjan Nocturum och använder opinionsdata som tagits fram av YouGov. Du kan ladda ned hela skriften här som en pdf-fil.

I det föregående inlägget presenterades en bild där människors alkoholpreferenser var förhållandevis svagt representerade i den allmänna alkoholkulturen. Det ledde till frågan om vem det är som bär upp alkoholkulturen. Om inte alkoholkulturen är en spegling av befolkningens allmänna alkoholpreferenser, vad är det då en spegling av och varför?

I detta inlägg kommer tre förslag på förklaringsfaktorer att presenteras. Den första är att alkoholkulturens essens består av traditioner och normer snarare än aktiva, medvetna val. En normerad tradition förändras inte om den inte utsetts för aktiva förändringspåtryckningar. Alkoholkulturen består för att det finns en uppfattning om att det är så det ska vara eller åtminstone att det är så det är. Alkoholen utgör en fundamental del av den sociala kulturen som en oreflekterad självklarhet. Värden ser därför till att det finns vin, öl och snaps på bordet för att hen förutsätter att de flesta gäster efterfrågar det. På samma sätt väljer kanske många av gästerna att konsumera alkohol för att det bjuds och i sammanhanget finns det därmed en förväntan på att det ska konsumeras alkohol. Jämför exempelvis med siffrorna som presenterades i det föregående avsnittet då en överväldigande majoritet av befolkningen svarat att man utsatts för förväntningar att dricka.

Genom de associationer av alkohol som skapas på detta sätt kan det även vara så att man upplever att vissa sammanhang i sig till och med förutsätter alkohol. En fest förutsätter alkohol, likaså en middag eller en afterwork. På så vis skapas inte bara förväntningar på hur jag ska agera i ett visst forum, utan även vilka förväntningar jag har på forumet i sig. Båda dessa förväntningar skapar en självförstärkande cykel, där de som sätts på mig fortsätter jag i min tur att projicera på min omvärld.

Dessa förväntningar behöver inte vara uttalade eller sammankopplade med hot om sociala sanktioner för att en person där alkoholkonsumtion inte är en stor sak ska välja att agera i enlighet med de normerade reglerna. Att det finns en stor efterfrågan på sociala arenor som är alkoholfria (se tidigare inlägg) betyder inte nödvändigtvis att de människor som efterfrågar dessa miljöer aktivt skulle välja bort att dricka alkohol i miljöer där alkohol finns. Man hade föredragit en alkoholfri miljö, men eftersom det inte är en alkoholfri miljö så får man agera i enlighet med normerna för en miljö där alkohol förekommer. Man väljer att konsumera alkohol för att man uppfattar att sammanhanget förutsätter det.

Alkoholkulturen skapar således en form av majoritetsmissförstånd, då de rådande normerna och sociala spelreglerna består för att man förutsätter att det är så majoriteten vill ha det. Det finns också en inneboende tröghet i att förändra förväntningarna som vi har på varandra och på de sociala arenor som vi skapar. Detta beror delvis på att normer i sig är trögrörliga som inte förändras om de inte utsätts för påtagliga påtryckningar. Alkoholnormen utsätts dock till viss del för en del påtryckningar från bland annat nykterhetsrörelse eller andra mer organiska aktörer. Varför har vi då inte sett en gradvis normförskjutning till förde för en framgryende nykterhets- eller valfrihetsnorm som bättre representerar de allmänna preferenserna?

…

Det för oss in på nästa möjliga förklaring, som är att en liten grupp agerar normbärare för den övriga sociala kulturen. Som framkom i det föregående inlägget tycker endast ungefär en sjättedel av befolkningen att alkohol utgör en viktig komponent för en trevlig social tillställning. Då dessa personer spelar i ”medvind” och har det nuvarande alkoholkulturella paradigmet i ryggen (det vill säga att en bra social tillställning ska innefatta alkohol) behövs det inte särskilt mycket för att dessa individer ska kunna upprätthålla och cementera alkoholnormen som den rådande sociala ordningen. Studier visar att nykterister påverkar sin sociala omgivning till att dricka mindre. Det vore inte helt osannolikt om den motsatta effekten hade varit minst lika stark: Människor med en allmänt alkoholpositiv syn som agerar för att förstärka alkoholnormen och alkoholkulturen torde leda till att omgivningen också agerar mer i linje med detta beteende. Inte minst eftersom dessa individer agerar i enlighet med alkoholnormen, snarare än (som icke-konsumenter) i konflikt med den.

Här är det läge att åter igen nyansera bilden. Att en sjättedel ser alkohol som centralt i det sociala umgänget, och genom detta förstärker och underbygger alkoholkulturen, betyder inte nödvändigtvis att de hamnar i en polariserad konflikt med de övriga fem sjättedelarna av befolkningen. Att en stor andel av befolkningen svarar att alkohol inte är viktigt för en trevlig tillställning innebär inte att de automatiskt anser att alkohol utgör ett negativt moment för en trevlig tillställning. Det är rimligt att anta att en ansenlig andel av respondenterna har en ambivalent eller likgiltig inställning till alkoholens effekt på sociala tillställningar. Om det således sker alkoholservering eller ej på en tillställning är för respondenten egalt. Att det då finns en grupp vars åsikt är att alkohol är relevant och därmed påverkar tillställningen till att innefatta alkohol leder det varken till konflikt eller till missnöje från denna grupp. Ytterligare betyder inte en negativ eller ambivalent attityd i vissa aspekter av alkoholkulturen per automatik att man nödvändigtvis förkastar alkoholkulturen i sin helhet. Som vi även tagit upp tidigare kan man såklart vara kritisk till vissa aspekter av alkoholkulturen utan att för den delen vilja ha en helt social kultur som är byggd helt utan en närvaro av alkohol.

Med det sagt finns det naturligtvis också den grupp som har preferenser som går i konflikt med denna alkoholpositiva sjättedel. Men då konfliktens aktörer utgörs av två olika typer av agenter – en alkoholpositiv normbärare med alkoholkulturen i ryggen och en alkoholnegativ normkritiker som utmanar alkoholkulturen – kräver det ett aktivt agerande från normkritikern för att konflikten ska komma upp till ytan och materialiseras. Detta innebär att i en alkoholkulturell kontext krävs att den normkritiska personen inte accepterar att positionera sig som ett avvikande undantag i den sociala kontexten, utan aktivt väljer att på något vis – i handling eller i ord – kritisera normen. Man kan inte se en konflikt om det förutsatta om inte någon pekar på att konflikten finns. En normkritiker arbetar dessutom alltid i uppförsbacke eftersom det är det tysta, förutsatta, det allmänt vedertagna som kritiseras. Normbärare anses därmed generellt per automatik ha en större legitimitet om och när normen potentiellt utmanas av en normkritisk agent.

Denna ojämna relation kan uppvisas genom ett exempel. Ponera en tillställning med sex närvarande personer där en av de närvarande har en negativ attityd till alkohol och en annan har en positiv attityd till alkohol. De övriga fyra har en ambivalent eller likgiltig inställning till alkohol, men deltar ändå, som de flesta människor med en sådan inställning, i alkoholkulturens normer och föreställningar. Om det i en sådan miljö skulle uppstå en konfrontation mellan den alkoholpositiva och den alkoholnegativa personen skulle det, med de rådande alkoholnormerna, framstå som att den alkoholnegativa sidan företräds av en liten minoritet medan den alkoholpositiva sidan skulle ha en bred uppslutning. Detta då de ambivalenta deltagarna genom att i sitt beteende ansluta sig till den rådande alkoholnormen redan positionerat sig i enlighet med den norm som den alkoholpositiva försvarar. Det innebär inte att de automatiskt sympatiserar med den alkoholpositiva inställningen. Tvärtom verkar den tidigare redogjorda statistiken uppvisa att de i relativt stor utsträckning inte gör det. Men det normerande ramverk som de ingår i gör att deras position passivt uppfattas som alkoholpositiv.

Denna effekt stärks av att den alkoholpositiva minoritet som bär upp alkoholkulturen utgörs till stor del av normbärare i allmänhet. Exempelvis visar tabell 1 samband mellan ett positivt svar på påståendet Alkohol är en viktig komponent för att det ska bli en trevlig tillställning och faktorer så som inkomst, urbanisering och kön. När vi studerar denna typ av ganska grova indikatorer är sambanden förvisso inte extremt starka, men ändå så pass tydliga att de är statistiskt signifikanta. Resursstarka och normerade personer tenderar alltså att placera alkohol som mer centralt i sociala sammanhang än resurssvaga och/eller icke-normerade personer.

Tabell 1. Tabellen visar tre bivariata regressionsanalyser för svaren på påståendet ”Alkohol är en viktig komponent för att det ska bli en trevlig tillställning” på skalan 1-7 som beroende variabel. Kön är kodat kvinna till man. Urbanisering är kodat i steg från landsbygd till huvudstadsområde. Hushållets inkomst är kodat i stegrande intervallkategorier från låga inkomster till höga inkomster. Den redovisade koefficienten är standardiserad (uppskattad Beta). ** = statistisk signifikans på 0,01-nivån. N = 1 005 för regression (a), N = 1 005 för regression (b) och N = 832 för regression (c).

Detta ligger i linje med vad vi sett i tidigare studier som påvisat att alkoholkonsumtion korrelerar väl med exempelvis manligt kön, upphöjd klasstillhörighet och hög urbaniseringsgrad. Vad vi nu också ser är att det är dessa resursstarka, normstarka grupperna i samhället som också stärker och underbygger alkoholnormen och i förlängningen alkoholkulturen. De tillskrivs en högre legitimitet, mer makt och deras (alkoholrelaterade) viljor, åsikter och preferenser tas därmed med högre hänsyn.

Det nuvarande alkoholkulturella paradigmet är således på många sätt en ordning som upprätthålls av en resursstark och ansedd minoritet till att, genom den maktposition som denna grupp antar, projiceras som en del av majoritetskulturen och därmed som en förmodad gemensam kulturell institution. Många med så kallande avvikande preferenser väljer därför, medvetet eller omedvetet, att finna sig i att normbärare får sätta den alkoholkulturella agendan. Detta trots att de, som vi sett i föregående inlägg, i flera fall är avsevärt fler än de normbärande. Det kan bero på grund av att man inte söker konfrontation eller rättar sig efter vad man uppfattar vara en norm som upprätthålls av majoritetssamhället. Genom att anta denna position är det dessutom möjligt att många också bidrar till att manifestera en alkoholpositiv kultur, genom att exempelvis delta i den alkoholromantik som utgör en väsentlig del av den svenska alkoholkulturen. På många sätt liknar detta fenomen det tidigare argumentet om majoritetsmissförståndet och att man finner sig i den rådande alkoholkulturen. Att finna sig i och att sympatisera med är dock skilda saker. Således kan en relativt liten grupp fortsätta att förstärka och cementera alkoholkulturen på ett sätt som inte ligger i linje med majoritetens preferenser.

…

Den tredje förklaringen är att alkoholkulturen bygger på konsumtion av alkoholhaltiga drycker som produceras, distribueras och tillhandahålls av en alkoholindustri. I detta fall bör alkoholindustrin ses om att inte bara innefatta de stora alkoholproducenterna (även om de naturligtvis utgör den centrala delen av industrin), utan även kringliggande näringar som tjänar på alkoholförsäljning som exempelvis krog- och restaurangnäringen. Naturligtvis finns det i denna industri starka kommersiella incitament till att upprätthålla och underbygga alkoholnormen och alkoholkulturen. Med en alkoholkultur som tar större hänsyn till preferenser om alkoholfria miljöer och alkoholfria livsval minskar konsumtionen av inkomstbringande alkoholprodukter. Det finns således kraftiga kommersiella intressen av att upprätthålla både alkoholnorm och alkoholkultur.

Alkoholindustrin är naturligtvis medveten om värdet i att en produkt sammanvävs med ett önskvärt immateriellt sammanhang eller en eftersträvansvärd livsstil. Det är en klassisk strategi som marknadsförare i alla tider har suktat efter att uppnå. I alkoholindustrins fall är produkten tätt sammanvävd med den sociala kulturen i Sverige och den västerländska kulturen i allmänhet. Denna sammanvävning är inte bara en oerhörd tillgång för alkoholindustrins marknadsförare, den utgör hela fundamentet för industrins existens. Klädindustrin lägger stora resurser på att förmedla att kläder är en viktig statusindikator eller ett signalement för en subkulturell tillhörighet eller ett livsstilsval. Om de misslyckas med det innebär det minskad försäljning, men i slutet av dagen behöver människor kläder oavsett hur stort intryck industrin gjort på människors syn på den sociala kulturen. Om kopplingen mellan alkohol och den sociala arenan däremot skulle luckras upp och försvinna skulle det innebära slutet för alkoholindustrin. Alkohol är på inget sätt en nödvändighet i sig själv, men genom dess sociala funktion har det skapats en nödvändighet.

Det kan naturligtvis resoneras i hur mycket av den sociala roll som alkohol har i västerländsk kultur som är konstruerad och upprätthållen av kommersiella intressen. Onekligen är det så att alkohol har funnits som en del av vår kultur under bra mycket längre tid än alkoholindustrin, åtminstone i sin moderna form, har gjort. Samtidigt vet vi att många av de egenskaper som man associerar till alkohol, så som att alkohol i sig skulle minska blyghet och sociala hämningar, är starkt överdrivna och beror mer på den föreställning som vi har kring alkohol och de egenskaper vi tillskriver den än det har att göra med alkoholens faktiska fysiologiska effekter. Vi vet också att alkoholindustrin gör sitt bästa i att reproducera och upprätthålla dessa föreställningar. På så sätt formas den allmänna uppfattningen kring alkohol till en diskurs där alkohol ses som socialt smörjmedel och ett oumbärligt verktyg för att uppnå vad som anses som social och sexuell framgång. Oavsett ursprunget till det har alkohol därmed fått rollen som en essentiell del av den sociala samverkan och ett nödvändigt verktyg för människors sociala liv. Alkoholen fungerar helt enkelt som olja i det sociala maskineriet genom de föreställningar som kretsar kring den. Alkoholindustrin lever således på människors farhåga av att inte låta sitt sociala maskineri ånga på felfritt.

…

Dessa tre förklaringsmodeller samverkar naturligtvis i ett större system för hur alkoholkulturen upprätthålls. De olika aspekterna gynnar varandra: Den tröghet som uppstår på grund av majoritetsmissförståndet som baseras på traditioner och redan satta normer gör det enklare för en alkoholpositiv minoritet att befästa den som sanning. Denna alkoholpositiva minoritet får dessutom stärkt legitimitet eftersom de agerar i enlighet med den föreställningsvärld som reproduceras och främjas av de alkohollierade kommersiella krafterna, som i sin tur får sin legitimitet från de etablerade alkoholtraditionerna och -normerna, och så vidare. Sammantaget uppstår ett system av tre av varandra självförstärkande aspekter som utgör en potent kulturell påverkan och kan befästa en social kultur som inte är representativ för befolkningens preferenser.

Dessa inneboende krafter som existerar i den nuvarande alkoholkulturella kontexten och som upprätthåller en på många sätt orättvis och icke-representativ social ordning kommer naturligtvis inte sluta att existera av sig självt. För detta krävs påtryckningar. I ett senare inlägg kommer vi att diskutera möjligheten att använda politiken som ett verktyg för att jämna ut denna snedfördelning vad gäller intressenters ojämlika makt i det sociala landskapet. I det tredje inlägget i denna följetång ska vi dock först titta på hur synen på alkoholens inverkan på det sociala landskapet påverkar och formar människors syn på detta politiska verktyg.

Senaste inläggen

Lämna en kommentar