Kategori Nocturum NY

Mycket av svensk alkoholpolitik vilar på den teoretiska grund som totalkonsumtionsmodellen bistår med. Det innebär att många av de alkoholpolitiska åtgärderna är kollektivistiska i sin natur. Oavsett om det handlar om alkoholmonopol, serveringstillstånd, punktskatter, ANDT-undervisning eller något annat är det ofta åtgärder som slår brett mot hela befolkningen. Totalkonsumtionsmodellen ger legitimitet för detta, genom att peka på att det är ineffektivt att enbart arbeta mot den diffusa och svårdefinierade målgruppen ”överkonsumenter”, sett utifrån att minska skador och lidande orsakat av alkohol.

För många som ställer sig kritiska till den svenska alkoholpolitiken utifrån någon form av liberalt perspektiv är detta ett svårt piller att svälja. Det tar emot att göra inskränkningar för hela befolkningen, utifrån ett problem som ur deras perspektiv är begränsat till vissa situationer och specifika individer.

Samtidigt är de allra flesta människor överens om att alkohol leder till mycket lidande, en rad onödiga kostnader och är ett reellt samhällsproblem som måste hanteras på något sätt. Från alkoholliberalt håll kan då och då höras argument om att istället rikta politiken till där alkohol är ett problem, snarare än alkoholkonsumenter i allmänhet. Det skulle kunna gå att individualisera alkoholpolitiken.

Det går naturligtvis att argumentera mot det resonemanget utifrån perspektivet att en stor andel av alkoholens skadeverkningar åstadkoms av så kallat ”problemfritt” drickande. Men riktade satsningar är inte heller något främmande för svensk alkoholpolitik. Exempelvis skulle missbruksvården och en stor del av socialtjänstens arbete ses som en form av riktad alkoholpolitik, två institutioner som sällan får kritik för att de existerar som samhällsfunktion, till skillnad mot exempelvis alkoholmonopolet.

Om vi leker med tanken att omforma svensk alkoholpolitik till att bli mer individualiserad, hur skulle den då se ut? Kan man med individualiserade åtgärder kompensera eller parera för problem som uppstår om man skulle avskaffa kollektiva lösningar? Tankesmedjan Nocturum har nedan undersökt ett par alternativ på vad man skulle kunna göra för att göra alkoholpolitiken mer individualiserad:

Utbyggd socialtjänst & missbruksvård

Den kanske största skadan som alkohol orsakar är de sociala skadorna som drabbar de runtomkring den drickande. Inte minst är barn till missbrukare en väldigt utsatt grupp. För att möta dessa individer snarare än att arbeta med hela befolkningen skulle man kunna bygga ut socialtjänsten, både i befogenheter och i resurser. Det ena skulle naturligtvis leda till olika uppluckringar av exempelvis medborgares integritet eller rättigheter. Det andra skulle kräva ganska omfattande ekonomiska medel.

På liknande sätt kan man också resonera kring missbruksvården. På samma sätt kan man bygga ut den antingen genom utökade befogenheter eller i utökade resurser. Kostnaderna skulle se likadana ut i sin karaktär som en utbyggd socialtjänst.

Fler poliser och kontroller

Onykterhet är överrepresenterat i statistiken vad gäller våld såväl som trafikolyckor. Om exempelvis serveringstillstånden skulle öka skulle det innebära mer alkohol i stadsmiljön, till vilket det finns ett samband med ökat våld. En individualiserad alkoholpolitik skulle då fokusera på att förhindra våldsbrott och rattonykterhet, snarare än kollektiva åtgärder som att begränsa serveringstillstånden eller reglera öppettiderna på krogen.

Detta skulle kunna ske med en utökad polisnärvaro, vare sig det handlar om en tydligare närvaro på kvällar och nätter eller via fler nykterhetskontroller på vägarna. Det är åtgärder som naturligtvis kostar pengar.

Återinför motbokssystemet

Motboken ses idag av de flesta med förhatliga ögon, som dömer den till en ålderdomlig tid av statliga ingrepp. Motbokssystemet led onekligen av ett antal större problem – godtycklighet i tilldelningen, könsdiskriminering och en väldig byråkrati är några av dem. Motboken är också en symbol för allt det som alkoholliberalen föraktar.

Konceptet i sig behöver dock inte vara fundamentalt trasigt. Tanken i sig är egentligen väldigt enkel. Vi vet att så kallad ”överkonsumtion” för med sig väldiga problem, och denna överkonsumtion skulle kunna hindras till stor del genom ett kvantitetstak. I en alkoholliberals ögon är ju missbruket problemet, inte normalkonsumtionen, och således borde motbokssystemet inte vara ett problem för den stora majoritet som inte överkonsumerar. Om det är väl implementerat skulle de som ”drabbas” vara främst de individer som konsumerar mycket. Det är ett tydligt tecken på att systemet i sig lyckas vara individualiserat och riktat, snarare än kollektivt och brett.

Idag skulle dessutom motbokssystemet kunna utformas på ett mycket bättre sätt, med smidiga digitala lösningar och tydliga centrala direktiv för kvoter. Men i många ögon det är onekligen en inskränkning av den personliga friheten.

Utökade tillsynsresurser

I teorin skulle Systembolaget kunna ersättas med exempelvis ett licenssystem, där butiker får sälja alkohol förutsatt att de följer vissa riktlinjer och regler. Även serveringstillstånden kan öka, såvida det finns garantier för överservering. Dock har utköpskontroller från Ungdomens Nykterhetsförbund gång på gång visat på bristerna i näringslivets ålderstester, och trots att strikta riktlinjer kring överservering finns på plats idag ser verkligheten annorlunda ut.

Detta skulle kunna mötas till viss del med utökade tillsynsresurser hos myndigheterna. Det hade dock, som andra förslag på denna lista, kostat pengar.

Sammanfattningsvis, är individualiserade åtgärder lämpliga?

Alla politiska åtgärder (eller avsaknad av åtgärd) har både fördelar och nackdelar kopplade till sig. Till syvende och sist handlar det om vilka prioriteringar och värderingar som väger tyngst. Det finns verkligen alla möjligheter i världen att göra en omprioritering av alkoholpolitiken till att bli mer individualiserad och riktad, med liknande skadebegränsande resultat som med dagens modell. Om man dissekerar de individualiserade åtgärderna ovan landar man dock i att de flesta individualiserade åtgärder lider av åtminstone en av två genomgående tendenser:

Antingen kostar åtgärden väldigt mycket. Om vi leker med tanken på att avreglera alkoholmonopol, avskaffa punktskatter och andra kollektivistiska åtgärder men försöker parera de ökande problemen med riktade åtgärder så som polis och socialtjänst skulle prislappen för dessa åtgärder skjuta i taket. De flesta alkoholliberaler tillskriver sig dessutom en allmän liberal ideologi, där staten ska vara liten och skatterna ska vara låga. Kollektivistiska åtgärder har fördelen att kosta avsevärt mycket mindre eller – som i fallet med punktskatter – faktiskt generera intäkter.

Alternativet är att åtgärden inskränker på människors frihet. Alkoholliberaler vänder sig mot kollektiva åtgärder eftersom de inskränker människors frihet. Även individuella åtgärder skulle dock till viss del inskränka människors frihet. Utökade befogenheter för LVU och LVM, en utökad polisnärvaro, fler kontroller, mer tillsyn och en återinförd motbok (!) är alla exempel på åtgärder som främst riktar sig mot individer med ett ”problematiskt drickande” men som får konsekvensen att samhället i allmänhet känns mer kontrollerat och mindre fritt. Systembolagets existens kanske får som konsekvens att du slipper bli stannad av polisen dag ut och dag in för nykterhetskontroller. Frågan är vad som egentligen genererar mer frihet?

Det sista alternativet är naturligtvis att inte göra något alls. Men om man på något vis ändå identifierar att alkohol orsakar problem kan dessa individualiserade åtgärder sätta en liberal i en omöjlig sits. Kan det vara så att de kollektiva åtgärderna ändå är de mest liberala, sett ur att alternativen är så extremt illiberala?

Senaste inläggen

Lämna en kommentar