Kategori Nocturum NY

Detta är den femte och avslutande delen i följetongen ”Den förtryckande alkoholnormen”, som utgörs av lätt redigerade utdrag ur skriften med samma namn. Det är möjligt att läsa varje inlägg för sig, men det rekommenderas att du först läser inlägg ett, två, tre och fyra innan du läser detta. Skriften ”Den förtryckande alkoholnormen” är producerad av Tankesmedjan Nocturum och använder opinionsdata som tagits fram av YouGov. Du kan ladda ned hela skriften här som en pdf-fil.

Ofta framställs alkoholpolitiska förslag med syfte att avreglera den svenska alkoholpolitiken som frihetsreformer. Tillgången till alkohol ses då ofta som något som kan liknas vid en rättighet. Denna rättighet blir således inskränkt av det svenska alkoholpolitiska paketet – höga skatter som pålägger orättfärdiga avgifter, försäljningsmonopol som hindrar fri tillgång till de drycker man söker och tillstånd och regler som försvårar och förnekar. Förespråkarna för en mer medveten alkoholpolitik talar istället om det kollektiva ansvaret för att minska alkoholskadorna i samhället. Det tillhör inte ovanligheterna att termen solidarisk alkoholpolitik används, vilket insinuerar att den motiveras utifrån ett uppoffringsperspektiv. Således får den alkoholpolitiska debatten en prägling av en klassisk konfliktlinje mellan individualism i form av individens rätt över sina egna val och en kollektivism som bygger på strävan efter allmänhetens bästa.

Det är viktigt att understryka att denna konflikt inte är strikt polemisk sett utifrån hur sympatierna fördelas mellan människor. De flesta människor har en nyanserad bild av alkoholpolitiken där man erkänner alkoholens skadeverkningar samtidigt som man inte önskar avveckla den från samhället. Stödet för det svenska alkoholpolitiska paketet är idag rekordhögt, men även hos människor med en mer progressiv alkoholpolitisk opinion är det lätt att finna en viss sympati för en avvecklad alkoholpolitik. De flesta människor som konsumerar alkohol kan känna igen sig i att inte hinna i tid till Systembolagets begränsade öppettider eller att åka på blixtbesök till Tyskland enbart för att besöka gränshandelsbutikerna.

Denna konfliktlinje mellan individualism och kollektivism bygger på att en grundläggande premiss antas. Denna premiss är att samhället – genom alkoholpolitiken – förvägrar, vrider eller på annat sätt hindrar alkoholkonsumenter från att fatta beslut som är i enlighet med deras genuina preferenser. Enkelt uttryckt är det alkoholpolitiken som får en individ att dricka åtta öl istället för tio. Premissen förutsätter dock att det finns en underliggande genuin preferens om att vilja konsumera mer, oftare och/eller i fler arenor än vad alkoholpolitiken gör möjlig. Om så inte hade varit fallet hade alkoholpolitiken inte heller varit ett problem. Dess inskränkningar på människors friheter och rättigheter förutsätter också ett utfall där människors preferenser på grund av alkoholpolitiken inte kan realiseras fullt ut. Om inte detta är sant – att de genuina preferenserna inte kan uppfyllas – utgör alkoholpolitiken inte heller en de facto inskränkning.

Även den medvetna alkoholpolitikens företrädare utgår från samma premiss, men utifrån ett annat perspektiv. Det svenska alkoholpolitiska paketet (som, likt tidigare beskrivet i denna skrift, till stor del utgår från totalkonsumtionsmodellen) finns på plats för att minska alkoholkonsumtionen och därmed också, enligt totalkonsumtionsmodellens logik, de alkoholrelaterade skadorna. Samhället måste således på olika sätt reglera och begränsa tillgången till alkohol för att befolkningens ohämmade genuina preferenser skulle få alltför digra konsekvenser på en aggregerad samhällsnivå. Utifrån ett ekonomiskt perspektiv kan man se det som att det handlar om att minska utbudet, eftersom man ser att efterfrågan är för stor för samhällets och befolkningens bästa. Resultatet blir ett konsumtionsbortfall som representerar den skillnad mellan den genuina och den förverkligade efterfrågan.

…

Oavsett om man utgår från en mer individualistisk eller en mer kollektivistisk utgångspunkt för denna premiss utgår den från att de så kallade genuina preferenser och beteenden som finns kring alkohol hos befolkningen präglas av frihet och oberoende. Det är preferenser som alkoholpolitiken (legitimt eller illegitimt, beroende på utgångspunkt) ska på olika sätt styras och begränsas till hur, när och i vilken omfattning alkohol ska konsumeras.

Vad vi dock har sett i denna skrift är tendenser och fenomen som ifrågasätter hur fria och oberoende de preferenser och beteenden som vi har gentemot alkohol egentligen är. I ett tidigare inlägg såg vi att alkoholkulturen i själva verket är relativt icke-representativ för de preferenser som svenska folket besitter och att önskan om en social kultur som präglades mindre av alkohol var relativt utbredd. Anledningen till att dessa preferenser inte fick genomslag härleddes i inlägg två av denna följetong till att den rådande alkoholkulturen bars upp av en inneboende förändringsfientlig tröghet som byggde på ett antal normer kring hur alkoholkonsumtionen skulle vara, att det framförallt är de normstarka grupperna i samhället som förstärker alkoholkulturen och att det finns starka kommersiella krafter som har ett intresse av att upprätthålla en stark och närvarande alkoholkultur.

Vidare i avsnittet framkom i följetongens tredje inlägg ett tydligt samband mellan socialt tryck kring alkohol och bilden av att ens sociala liv skulle drabbas negativt av att inte dricka alkohol. På så vis upprätthålls, åtminstone delvis, relationen till alkohol inte av en egen preferens utan genom en aversion för att utsättas för sociala sanktioner. I det första inlägget såg vi kanske det mest talande för inte bara detta fenomen, utan för alkoholnormens styrka och genomslag, är att ungefär en sjättedel av den alkoholkonsumerande befolkningen medger att de helst skulle vilja leva utan alkohol.

Fram träder en bild av att befolkningens relation till alkohol är extremt komplex. Många faktorer spelar in i hur alkoholpreferenser formas. Normer, kultur och föreställningar kring alkohol samverkar för att upprätthålla ett upplevt aggregerat preferensmönster kring alkohol som på många sätt inte stämmer med de individuella alkoholpreferenser som befolkningen uttrycker. På många centrala punkter rimmar det relativt dåligt med premissen om att individers alkoholpreferenser är fria och oberoende. Alkoholkulturen är inte den naturliga manifestationen av befolkningens alkoholpreferenser. Alkoholkulturen är en varelse som människor i hög utsträckning anpassar sig till snarare än styr över.

Att en avreglerad alkoholpolitik på så sätt skulle generera ett utfall som bättre överensstämmer med människors genuina alkoholpreferenser kan därmed ifrågasättas. Sett utifrån ett frihetsperspektiv, även ur ett strikt individualistiskt synsätt, leder en avreglerad alkoholpolitik därmed inte till en utökad frihet. Detta då människors preferenser på många sätt står i konflikt med alkoholkulturen och de beteenden som den förorsakar.

Vi ska dröja oss kvar lite i detta frihetsperspektiv. Om effekten av alkoholkulturen inte på ett bra sätt representerar människors faktiska preferenser, hur förhåller sig alkoholkulturen då till principen om individuell frihet? Är inte att en sjättedel av alla alkoholkonsumenter hellre skulle vilja leva ett liv utan en alkohol, men av anledningar kopplade till normer och kultur inte anser sig kunna göra det, inte en allvarlig inskränkning i dessa människors frihet? En ytterligare utbredning av alkoholkulturen och dess medföljande normer skulle på så vis inskränka människors frihet. Som vi såg i det första inlägget kan man med lätthet dra paralleller till exempelvis normer och föreställningar som är kopplade till könsmaktsordningen, som formar och påtvingar både kvinnor och män till ett begränsat handelsutrymme som är villkorat deras kön utifrån en rädsla för att utsättas för sociala sanktioner vid ett eventuellt frånträde från dessa förutbestämda ramar.

Den allmänna alkoholpolitiska dikotomin – den om konflikten mellan individers frihet till sina val och kollektivets allmänna bästa – blir utifrån ett sådant perspektiv irrelevant. Absolut finns det individer som av alkoholpolitiken får sina genuina preferenser inskränkta – människor som genuint vill konsumera alkohol mer, oftare, och så vidare. Likväl finns det dock motsvarande människor som får sina genuina preferenser inskränkta av alkoholkulturen i sig. I en värld där alkoholen är än mer avreglerad – och således får förmodas också än mer närvarande i den sociala kulturen – blir friheten för dessa individer mindre och inte större.

Diskursen borde således inte stå mellan individ och kollektiv, utan mellan olika individers rätt att få sina preferenser respekterade. Snarare än att se alkoholpolitiken som ett sätt att begränsa eller skydda individer från sina preferenser bör vi kanske se alkoholpolitiken som ett verktyg för att garantera individer möjlighet att leva efter sina faktiska genuina preferenser. Dessa faktiska genuina preferenser är de preferenser som de faktiskt uttrycker i vilja, men av alkoholnormens förtryckande art inte uttrycker i beteende. Alkoholpolitiken blir, utifrån ett sådant perspektiv, frihetsmaximerande snarare än frihetsinskränkande.

…

Under det nuvarande alkoholpolitiska paradigmet får alkoholpolitiken funktionen av att minska alkoholkonsumtionen. I totalkonsumtionsmodellens anda utvärderar vi alkoholpolitiken främst utifrån den totala volymen av alkoholkonsumtion som åtgärden anses minska. Detta tolkas sedan genom statistiska metoder till sådana kvantiteter som besparade liv, minskade trafikolyckor, osv. Från den tidigare liknelsen blir således alkoholpolitikens funktion att det ska konsumeras åtta öl istället för tio. Utgångspunkten är således aldrig riktigt att utmana, ifrågasätta eller på annat sätt arbeta gentemot alkoholkulturen i sig. Under det rådande alkoholpolitiska paradigmet accepteras alkoholkulturens nuvarande manifestation. Istället blir fokus på att skademinimera konsekvenserna av denna manifestation.

Ett skifte mot ett perspektiv av frihetsmaximering får kanske framförallt två primära inverkningar på detta paradigm. Denna skrift har visat på indikationer om att alkoholkulturen skulle vara överrepresenterad på så vis att för många tillfällen är präglade av alkoholkonsumtion i förhållande till människors preferenser. Detta beror på en obalans i alkoholkulturen – kulturen ägs och bärs upp av kommersiella intressen och normstarka grupper. En alkoholpolitik som utgår från ett frihetsmaximerande perspektiv skulle således syfta till att korrigera denna obalans. På liknande sätt som miljöpolitiken finns för att korrigera för de obalanser som skapas av marknadsmisslyckanden eller jämställdhetspolitiken finns för att korrigera för den obalans som skapas av könsmaktsordningen skulle alkoholpolitiken agera för att balansera den inneboende obalansen i den nuvarande ordningen.

Där det nuvarande paradigmet ämnar minska konsumtionen skulle det frihetsmaximerande perspektivet inte ha detta som primärt fokus. Istället skulle huvudsyftet vara att skapa en förändrad balans i andelen sociala forum till fördel för de forum som är fria från alkohol. På så vis kan alkoholpolitiken användas för att störa den inneboende orättvisa som kännetecknar den nuvarande sociala kulturen. Naturligtvis finns det arenor som politiken på olika sätt inte kan, bör eller ska ha inflytande över huruvida de är alkoholfria eller ej. Politiken bör således vara förhållandevis aktsam för att allvarligt förhindra eller begränsa arenor där alkohol förekommer. Däremot finns det mycket politiken kan göra för att skapa förutsättningar för att den alkoholkulturella spelplanen ska bli jämnare. Detta skulle exempelvis innebära att politiken utformas på ett sådant sätt att alkoholfria arenor ges bättre finansiella förutsättningar att kunna verka och vara lönsamma gentemot de som serverar alkohol, att offentliga ytor inte utsätts för alkoholkommersialisering eller att ett alkoholfritt kultur- och stadsliv på olika sätt premieras i de offentliga anslagen. Politiken skulle på så sätt kunna motverka det av alkoholindustrin upprättade beroendet av alkohol i sociala och kulturella miljöer. På så vis blir alkoholpolitikens roll att utjämna inneboende obalanser snarare än att paternalistiskt diktera villkoren för den sociala kulturen.

Den andra primära inverkan skulle innebära ett skifte från en utbudscentrerad alkoholpolitik till en mer efterfrågecentrerad sådan. Den nuvarande alkoholpolitiken utgörs framförallt av utbudsorienterade åtgärder. De två kanske mest centralt bärande elementen i alkoholpolitiken – skatterna och försäljningsmonopolet – är åtgärder med syfte att begränsa utbudet. Alkoholkulturens inskränkningar på människors friheter visar dock tydligt på ett behov av en mer efterfrågeorienterad politik. Som belystes i de flesta tidigare inlägg i följetongen finns ett antal missförstånd, felaktiga antaganden och normer kring alkohol som är utbredda i den sociala kulturen men som inte har bäring bland de faktiskt genuina alkoholpreferenserna.

Dessa existerar därför att de inte blir utmanade. Som vi sett bärs de upp bland annat av kommersiella aktörer som har ett intresse av att bevara dem. Alkoholreklam och alkoholromantik sprids för att upprätthålla just denna typ av skeva representationer i kulturen. För att människors frihet och preferenser ska respekteras behöver dessa aktörer få möta en motpol som balanserar spelfältet. Det innebär en mer aktiv efterfrågepolitik där samhället tydligare etablerar sig som en aktör som står på sidan av de som inte samtycker till den nuvarande alkoholkulturella ordningen.

Båda dessa inverkningar betyder inte nödvändigtvis att den alkoholpolitiska modellen behöver rivas upp och ersättas med andra, nya åtgärder. Ett frihetsmaximerande perspektiv med syfte att skapa motvikt mot de krafter som upprätthåller den icke-representativa alkoholkulturen står inte tvunget i konflikt med den etablerade alkoholpolitiken som härrör framförallt ur totalkonsumtionsmodellen. Den stora skillnaden är istället var tonvikten i åtgärder bör ligga, snarare än huruvida dessa åtgärder är motstridiga. Diskussioner så som effekten av kommersialiseringen av offentliga utrymmen, alkoholindustrins roll som finansiär för kultur- och stadslivet eller vikten av politikens stöd till alkoholfria forum är inte nya fenomen i den alkoholpolitiska debatten. Dock är de är inte heller de frågor som bereds utrymme eller ges fokus av varken motståndare eller förespråkare för en medveten alkoholpolitik. Inom ramen för det frihetsmaximerande perspektivet skulle sådana diskussioner kräva större utrymme.

…

Än större skillnad kan det frihetsmaximerande perspektivet få för den allmänna alkoholpolitiska diskursen och de politiska positioneringarna inom denna. Utifrån det frihetsmaximerande perspektivet står inte konfliktlinjen längre mellan individ och kollektiv utan istället mellan individers olika friheter – friheten att få konsumera alkohol i förhållande till friheten att inte behöva konsumera alkohol. Ett skifte mot en sådan diskurs hade fått flera implikationer. För det första hade förhoppningsvis agenterna i det alkoholpolitiska samtalet nyanserats. Om en avsevärd del av den alkoholkonsumerande delen av befolkningen ses som personligt negativt påverkade av alkoholkulturen, trots att de mer eller mindre deltar i den, kan dikotomin av nykterister mot resten lämnas åt sidan. Det frihetsmaximerande perspektivet hade dessutom gett en konkret och tydlig röst till de som deltar i alkoholkulturen men inte samtycker till den. Idag är det tolkningsutrymmet reserverat åt nykterister och nykterhetsrörelsen. Dock utgör, som denna skrift visat, denna grupp en relativt liten del av den totala grupp som inte samtycker med alkoholkulturen. Att i ett sådant läge ha en diskurs som utgår från en sådan falsk dikotomi är kontraproduktivt för de krafter som förespråkar en mer medveten hållning till alkohol.

För det andra hade en diskursförändring också kunnat motverka den vänster-höger-positionering som alltmer framträder i den alkoholpolitiska debatten. Denna positionering är ofta byggd på ideologisk grund, då den klassiskt alkoholpositiva politiska linjen också går i samklang med tydligt individualistiska argument, medan den alkoholmedvetna politiska linjen har en klart mer kollektivistisk framtoning. Genom att förflytta hela diskussionen till att bli en fråga om individuell frihet och avlägsna den kollektivistiska komponenten kan diskussionen bli mindre laddad för vänster-höger-skalan. Den utlösande faktorn för att provocera fram en vänster-höger-konflikt – den om individ gentemot kollektiv – hade på så sätt satts ur spel. I förläningen hade en politik och en retorik som mer baserats på det frihetsmaximerande perspektivet kunnat förhindra en polarisering av det alkoholpolitiska klimatet och gett den alkoholmedvetna politiska högern en ideologisk position som är lättare att försvara.

Slutligen skulle diskursförändringen göra att det alkoholpolitiska samtalet utmanar de alkoholpositiva krafternas starkaste kort – perspektivet att alkoholfrågan handlar om individuell frihet. I dagsläget äger de alkoholpositiva krafterna detta narrativ. De som företräder en mer medveten alkoholpolitik kan inte bemöta argumentet i sig, utan får föra andra typer av resonemang för att föra diskussionen bort från individperspektivet. Genom att förskjuta diskussionen till den planhalvan ifrågasätter man deras grundläggande premiss och kan på så sätt offensivt flytta fram agendan i den alkoholpolitiska diskussionen. De rörelser som verkar för utvidgningen av en medveten alkoholpolitik lär ha mycket att vinna av att utmana alkoholpositiva krafters retoriska monopol på individens frihet.

Senaste inläggen

Lämna en kommentar