Kategori Nocturum

Finns det några tydliga markörer för att ett nöjesdrickande är på väg att gå in i ett beroendedrickande?

Låt mig fortsätta att spinna lite på temat från min förra blogg.

Ett tydligt tecken på ett farligt drickande är när levern sväller upp och lätt går att palpera med de egna fingertopparna under revbenet. Det är vad jag fick lära mig av en läkare en gång. Jag vet inte om det stämmer, men har haft det som en yttersta rågång mot träsket. Och som jag skrivit tidigare, det finns dem som hävdar att den som börjar vilja ta vita veckor eller vita månader kanske signalerar ett skadligt beroendedrickande.

Själv skulle jag som sagt hävda att den vita perioden är ett sätt att öka njutningen. Även de simpla sakerna, som att inte dricka vatten när man är törstig, eller vänta maximalt innan man går på muggen, är utmärkta metoder att göra simpla saker mer njutningsfyllda.

Eller ta det där med sex. I böckerna om ”Kärlekens Tao” förespråkar taoisten Jolan Chang metoden att skapa ett verkligt njutningsfullt liv genom att utöva strängt kontrollerat sex. Mannen skulle spara på sina utlösningar till ungefär var tredje gång.

Själv skulle jag nog hävda att den vita veckan/månaden inte behöver handla om en varningssignal, utan att det lika gärna handlar om att nollställa instrumenten, att skapa ett sug efter något åtråvärt. Den som äter ostron varje dag har inte samma nöje.

Frågan är om det fungerar åt andra hållet. Att den nyktre kan få utbyte av att ta ett glas? Att ”trilla dit” under en period och leva som en mugglare på hög kant? Ungefär som icke-rökaren trillar dit och ”feströker” eller tar en cigarr på dotterns bröllop? Blir nykterheten mer trivsam genom en och annan syndig period? ”Jag har en svart vecka”, sade nykteristen och sköt upp kepsen i nacken….

Jag har hört nykterister tala med viss avsky om hur de av misstag fått i sig alkohol. Eller vet att drinkare plötsligt kan sluta upp, och sen leva ganska gott som ”vit” på sina ljusa och svarta minnen från drinkarperioden.

Min farfar gjorde så. Han var ganska glad i drickat men efter en rejäl supsväng i dryga 70-årsåldern blev han absolutist. Inte en droppe. När vi åkte runt och hälsade på släktingar och andra skandinaver i Canada blev han gång på gång erbjuden ett glas. ”Du kan väl smaka”, försökte alla truga. Farfar svarade: ”Jag vet hur det smakar….”

En lösning skulle förstås vara en tillvaro där det inte svänger mellan svart och vitt, utan där vi alla tar ett glas ibland, men nöjer oss med att dela en flaska till maten, och inte en box innan sängdags, att vi tar en öl på fredag utan att behöva köpa en back till på lördag förmiddag.

Jag är inte säker på att det är lika bra, eftersom det suddar ut kontrasterna. Och skulle troligtvis leda till en gradvis ökning av konsumtionen utan att det märks. Poängen med lördagsgodis är ju att det blir en rejäl karnevalisk sockerchock en bestämd dag i veckan. Och att det leder fram till ett lätt godisäckel efter en stunds mölande.

Nej, kanske ligger den verkliga njutningen i svängningarna mellan ytterligheterna. Den drickandes glädje och påföljande Ågren, nykteristens känsla av renhet och sorg över att inte dela de drickandes rusiga njutning. Det är gränsöverskridaren som kan vittna om alla sidor.

/Stig-Björn Ljunggren

Senaste inläggen

Lämna en kommentar