Kategori Nocturum

När jag påbörjade arbetet med spåret ”Life science” sa och skrev jag några gånger på ett lite provocerande sätt att ”När medicinerna mot alkoholproblem är tillräckligt bra kanske vi inte längre behöver kognitiva metoder i missbruksvården?” Till svar fick jag flera gånger ”Det är klart att vi behöver, det är kombinationen som gör det”. I mitt samtal med alkoholforskaren Markus Heilig tryckte han bland annat på styrkan i just kombinationen. Tanken på en missbruksvård utan kognitiva metoder framstår som ännu mera främmande för andra.

Idag läste jag Läkemedelsverkets behandlingsrekommendationer för läkemedelsbehandling av alkoholberoende (2007).  Ett dokumentet som förvisso har några år på nacken. På sida 2, under rubriken ”Läkemedel i relation till icke-farmakologisk behandling vid beroende” står att läsa att det vid okomplicerat alkoholberoende räcker om behandlingen med akamprosat eller naltrexon kompletteras med läkarkonsultationer, som innefattar råd och stöd för att kliniskt relevanta behandlingseffekter ska uppnås.

Det stycket ska inte tolkas som att kognitiva behandlingsmetoder är onödiga idag. Om vi bara ska se till den meningen så kan ju behovet finnas exempelvis vid komplicerat alkoholberoende eller vid behandling med andra läkemedel. Men det visar ändå att vi rör oss i en riktning där läkemedel blir bättre, och att läkemedel kan ta marknadsandelar på bekostnad av kognitiv behandling. Om det går att behandla okomplicerat alkoholberoende medicinskt, varför skulle det då på sikt inte vara möjligt med mer komplicerat beroende?

De kognitiva metoderna hjälper idag många personer, men långt ifrån alla. När medicinsk forskning utvecklar metoder som kan hjälpa fler, då kanske efterfrågan och behovet av de kognitiva metoderna sakta men säkert minskar. Varför gå på massa samtal, förändra sitt livsmönster och utsätta sig för en situation som många gånger kan vara väldigt mentalt påfrestande, när samma resultat kan uppnås genom en medicin? Framför allt om förutsättningarna för att ta kontroll över sitt drickande är högre med medicinen? Kanske får vi inse att kognitiva metoderna var det bästa vi kände till runt millenniumskiftet men att intresset för dessa metoder klingar av när samma effekt kan uppnås på medicinsk väg?

Eller kanske är det så att de mer komplicerade fallen kräver kognitiva inslag för en framgångsrik behandling? Är de kognitiva inslagen är nödvändiga för att patienten ska ”må bra i själen” när denne har återtagit kontrollen över sitt drickande?

Kognitiv behandling som ”alternativmedicin”?

Om femtio år kanske man skrattar åt att människor runt millenniumskiftet försökte bota alkoholberoende genom att gå och prata om det, istället för att använda mediciner? Det är heller inte osannolikt att kognitiva behandlingsmetoder lever kvar som en ”alternativmedicin” som används av en mindre grupp. För de patienter som om 50 år svarar lika bra både på kognitiv behandling (det är ju faktiskt många redan idag som blir hjälpta på den vägen) och medicinsk behandling är troligen det naturliga valet för de flesta att välja medicinsk behandling som inte kräver samma känslomässiga insats. En del patienter vill kanske utmana sig själva psykiskt och föredrar istället den kognitiv behandling som ”alternativmedicin”.

För att kognitiva metoder ska ses som ”alternativmedicin” krävs att skolmedicinen väljer att överge metoden. Det kommer troligtvis inte ske så länge det finns fall där de kognitiva metoderna är bättre. Men när/om de medicinska metoderna har övertagit i alla patientgrupper kan det bli svårt att motivera kognitiv behandling då den kräver en större insats både från patienten och samhället. Kanske kan kognitiv behandling mot alkoholberoende då komma att betraktas som en ”alternativmedicin”? Kanske.

/Oskar Jalkevik

Senaste inläggen

Lämna en kommentar