Kategori Nocturum NY

Thea Andersson, förbundssekreterare för Liberala Ungdomsförbundet skrev igår en debattartikel om serveringstillståndet. Artikeln refererar också till den rapport som hon har skrivit för Timbro. Artikeln och rapporten för fram två huvudsakliga argument för att reformera serveringstillståndet. Det ena är en allmänt alkoholpositiv syn på utelivet, där tillgängligare alkohol kan omsättas i mer frihet och lycka. Det andra är en kritik mot det som Andersson ofta benämner som kommunalt godtyckliga bedömningar.

Båda dessa frågor är i grund och botten ideologiska frågor om hur man ser på människa, makt och samhälle. Vad gäller den alkoholpositiva synen går det naturligtvis att diskutera vems rätt som är störst – den som väljer att använda ett berusningsmedel eller den som vill skyddas från sina och andras alkoholskador. Likaså går det att diskutera hur makten ska hanteras i ett samhälle. Antingen fattas besluten högt i upp i den centrala byråkratin, vilket ofta resulterar i beslut som är professionella men långt ifrån medborgaren. Alternativet är att de fattas på lokalt plan, vilket ofta har nackdelen att de blir mer godtyckliga och där lokala politiker kan välja att gå en väg som man inte sympatiserar med.

Syftet med detta inlägg är inte att diskutera dessa två frågeställningar. Det är värderingsfrågor där det handlar om avvägningar och bedömningar. Det finns inget rätt eller fel i det, utan det handlar i grund och botten om vilket samhälle vi vill skapa. Det är dessutom väldigt välkommet att diskutera serveringstillstånden. Alla lagar och bestämmelser behöver ses över, kritiseras och revideras. Onekligen är där sådant i alkohollagen som berör serveringstillstånden som kan förbättras – både utifrån perspektivet att göra vissa aspekter mer liberala men också att göra vissa delar mer restriktiva.

Däremot gör Andersson ett antal påståenden och slutsatser gällande samband och fakta som är värda att kika lite extra på. Det är syftet med detta inlägg.

 

”Idag, snart 25 år senare, ligger konsumtionen på samma eller lägre nivåer som innan EU-inträdet.” och ”Tillgängligheten är mycket större nu än för tio år sedan utan att det resulterat i mer riskfylld konsumtion, ökad alkoholism eller en ökning av den alkoholrelaterade brottsligheten.”

Andersson målar gärna upp en bild av att den svenska alkoholpolitiken om höjda priser och minskad tillgänglighet inte fungerar. Detta eftersom konsumtionen har minskat sedan EU-inträdet trots omfattande alkoholpolitiska liberaliseringar. Detta är en förenklad slutsats. Det är som att säga att socialdemokratisk ekonomisk politik är att föredra rent empiriskt, eftersom efterkrigstiden präglades av socialdemokratisk politisk dominans och skyhög ekonomisk tillväxt.

Bakom siffrorna döljer sig mer avancerade orsakssamband, vilket gäller både vad gäller efterkrigstidens ekonomiska politik som det gäller alkoholpolitiken. Det kan förmodas att en liberal som Andersson inte har en materialistisk syn på samhället där allt kan härledas till politik, utan att man också får titta på andra faktorer – så som vad som har hänt socialt och kulturellt.

De senaste åren har konsumtionen minskat men det är inte helt enkelt att säga varför. Det kan bero på förändrade sociala normer, ett bra förebyggande arbete, en ökad hälsomedvetenhet, en ökad invandring från muslimska länder eller att vi utvecklar nya sätt att umgås. Troligtvis är samtliga av dessa förklaringar små delförklaringar i ett större pussel.

Att säga att konsumtionen inte hör samman med alkoholpolitiken är det dock svårt att få stöd för. För det första ökade totalkonsumtionen med EU-inträdets liberaliseringar, då de stora direkta liberaliseringarna genomfördes. Att den vänt tillbaka under de senaste åren har nog mer att göra med att det hänt en del med alkoholkulturen och alkoholnormen sedan 1994.

Rent intuitivt är det inte heller några konstigheter att påstå att alkoholpolitiken har en effekt på konsumtionen. Den svenska alkoholpolitiken, som baseras på totalkonsumtionsmodellen, har som syfte att pressa upp priserna (både de faktiska priserna och alternativkostnaderna genom tillgänglighetsbegräsningar) på alkohol. Det är då enkel marknadslogik att det konsumeras mindre alkohol.

 

”Folk slåss mindre på krogen.”

Troligtvis är det så att Andersson baserar detta på statistik som återfinns i hennes rapport. Tyvärr har hon redogjort fel. Hon skriver i rapporten att den alkoholrelaterade våldsbrottsligheten minskar och uppvisar ett diagram med felaktig rubricering. Det som redogörs i statistiken är endast det alkoholrelaterade dödliga våldet (oavsett plats), vilket lyckligtvis är en relativt liten del av allt alkoholrelaterat våld i krogmiljöer och därför en trubbig indikator.

Gräver man vidare hos Brottsförebyggande Rådets rapporter uppkommer exempelvis en blygsamt nedgående trend vad gäller alkoholrelaterade misshandelsfall under de senaste tio åren, som inte alls är lika drastisk som den statistik Andersson felciterar. Dock skriver de i sin rapport att en av anledningarna till våldsminskningen troligtvis har att göra med den minskande totalkonsumtionen av alkohol. Fortfarande är det dock så att alkoholrelaterat våld i krogmiljöer är ett problem. Mer om det nedan.

 

”Ett aktivt folkliv är i regel tryggare än öde och folktomma torg.”

Man kan naturligtvis ha åsikten att alkohol innebär kul, lika mycket som man kan ha åsikten att det finns många andra sätt att umgås på än genom att använda berusningsmedel. Andersson målar gärna upp bilden av att mindre tillgänglig alkohol innebär mindre kul, och använder bilden av öde och folktomma torg som någon form av avskräckande exempel. Kanske ska påståendet av Andersson inte tas seriöst, och mer ses som en bild av ett tråkigt stadslandskap utan något nöjesliv. Men om vi ska vara sakliga stämmer det inte. Vid misshandelsfall dominerar offentliga platser statistiken, och framförallt miljöer som präglas av alkoholintag. Citat från en kortanalys från Brottsförebyggande Rådet (som Andersson för övrigt själv använder sig av som källa):

Sammantaget kan man konstatera att en betydande andel av alla misshandelsbrott begås i miljöer där man i ökad utsträckning konsumerar alkohol och har möjlighet att träffa personer man inte känner, nattetid. De visar också att en stor andel av all misshandel som begås i dessa miljöer sker mellan påverkade personer.

 

”Det är uppenbart att den svenska alkoholpolitiken inte längre utgår från totalkonsumtionsmodellen.”

Totalkonsumtionsmodellen säger två viktiga saker. Det ena är att drickandet i ett samhälle kan ses fördelas enligt en normalfördelningskurva. Det andra är att det, på grund av denna fördelning, är irrelevant att dela in befolkningen i ”normalkonsumenter” och ”problemkonsumenter”. Den politiska konsekvensen av detta är att, om man vill uppnå en god folkhälsa, de mest effektiva politiska åtgärderna handlar om att rikta in åtgärder mot hela befolkningen jämfört med att bara försöka nå ”problemkonsumenter”.

Det är klart att det skett en del liberaliseringar under de senaste decennierna, men att påstå att totalkonsumtionsmodellen inte fortfarande är en viktig komponent i den svenska alkoholpolitiken är ett ganska märkligt påstående. Det är totalkonsumtionsmodellen som ligger till grunden för exempelvis alkoholskatter, Systembolagets existens, ett brett förebyggande arbete och de serveringstillstånd som Andersson lyfter. Dessa är fundamenten som stora delar av den svenska alkoholpolitiken utgörs av. Självklart är inte alla alkoholpolitiska åtgärder baserade på totalkonsumtionsmodellen, men många är.

Vad totalkonsumtionsmodellen dock inte legitimerar är exempelvis motbokssystemet. Detta var ett system som var ett tydligt försök att nå ”problemkonsumenterna”, det vill säga de som konsumerade mest. Som Tankesmedjan Nocturum tidigare skrivit om är det ofta dessa direkta alkoholpolitiska åtgärder som inte riktar sig mot alla alkoholkonsumenter som är de största bovarna när det kommer till att inskränka frihet eller förutsättningarna för liberal politik. Antingen eftersom de är inskränkande på den personliga integriteten eller för att de är så pass dyra och resursineffektiva att deras användning fordrar ganska stora skatteuttag. Så ur ett liberalt perspektiv kan en politik som utgår från totalkonsumtionsmodellen närmast se som ett nödvändigt ont för en i övrigt liberal politik, då alternativen är så mycket sämre.

 

”Det finns inget samband mellan totalkonsumtion och antalet alkoholrelaterade skador.”

Detta är ett ganska drastiskt påstående som Andersson inte heller hänvisar till i sin rapport eller i sin debattartikel.

Senaste inläggen

Lämna en kommentar