Kategori Nocturum

Gick igår på Ungdomens Nykterhetsförbunds förhandsvisning av filmen Snabba Cash som bygger på boken med samma namn som Jens Lapidius skrivit.

Filmen var bra. Spännande och hyggligt realistisk, tycker jag.

Emellertid tycker jag filmen missar ett par viktiga samband som är tydliga i boken. Ett samband som skildras väl i boken men ej i filmen är att den miljö som ”Bratsen” på Stureplan lever i  präglas av ett festande med mycket alkoholdrickande. Fina drinkar, helrör, vinflaskor, förfester, kroghäng och efterfester ingår i den framgångsrika livsstilen i boken. I filmen ser man inte mycket alkohol.

När man läser boken är det  lätt att förstå den glidande utveckling som kan ske från vanligt lagligt alkoholfestande till experimenterande kokainsnortande. Och sen vidare till fullblodskriminalitet. I filmen kastas man in i en miljö där det knarkas och det är lätt att tänka att det inte handlar om ”vanliga” festande människor utan om en speciell grupp som snortar kokain – något ”jag” aldrig skulle göra.

I boken förstår man också att viljan att passa in, önskan att tillhöra de framgångsrika, jakten på upplevelser, flykten från det vardagliga, kan vara bakomliggande skäl till att man hamnar i ett kokainmissbruk och kriminalitet.

Det andra sambandet som boken belyser väl men inte filmen är de relativt sett små felsteg som förändrar en hygglig student till en råbarkad kriminell. Önskan att ha mer pengar gör att huvudpersonen kör svarttaxi. Genom svarttaxiverksamheten får han kontakt med grövre kriminella som säljer knark. Sakta och genom en rad små felsteg blir huvudpersonen kriminell. Det betyder att det också finns en hel rad av tillfällen i boken där huvudpersonen skulle kunna gjort andra val. Där jag som läsare tänkte ”gör det inte” eller ”säg som det är nu, sluta ljug”. I filmen, som jag ser det, framställs snarare huvudpersonen som lite dum och naiv och som att det är lite otur att han hamnar i fängelset. Så kände jag inte när jag läste boken.

Trots dessa skillnader på bok och film tycker jag filmen är sevärd. Joel Kinnaman som spelar huvudpersonen är himla bra, likaså Dragomir Gago Mrsic som spelar förhärdad kriminell.

Hoppas filmen leder till många samtal om hur lätt det är att hamna fel i livet. Hur lätt det är att även till synes framgångsrika personer inuti är osäkra och nästan gör vad som helst för att passa in. Om en och annan bokläsare eller filmtittare drar slutsatsen att det är klokt att ”nyktert” betrakta sina val innan man gjort för många felsteg skulle jag som ansvarig på Nocturum bli mycket glad.

Sofia Modigh, verksamhetsansvarig Nocturum

Senaste inläggen

Lämna en kommentar